Albanian electoral flaws part of the power structure

This text is part of my analysis of the Albanian parliamentary elections in June 2017, published in Baltic Worlds 8 Nov 2017. For more data and insights follow the link.

For those following Albania and Albanian elections over the years the picture is becoming increasingly clearer: electoral flaws are part of a political pattern as social structures which cannot be eradicated by training alone.

The electoral administration has been under scrutiny for years, with training sessions and efforts to improve their conduct, but it is far too obvious that the problem is not of knowledge, but structural and political. Albania is a typically patronal society, organized in power pyramids very similar to patrimonial and clientelistic logics of patrons and clients. Elections are a key aspect of the distribution of power and patronage in a patronal society, and Albania is no exception. This has strong effects on elections, electoral conduct and electoral dynamics.

The electoral administration has through some key changes in the electoral law come under direct political control, and the political parties can withdraw their representatives as they see fit when they do not work strictly for the party or when they are suspected of having been bought by the other side. The mistrust is so deep between the parties that they go against all international advice to retain this right, and use it quite frequently. The political parties simply do not trust even its own members, and take to extreme measures to try to win and not being cheated upon.

This behavior obviously also spills into the political arena, partly explaining why boycotts of parliament and the electoral preparations are so common. Rather than going into a process where the opposition feels excluded, they walk out and effectively stall it instead. This is how the boycott during the spring 2017 should be understood: as a measure to be able to exercise control of the political and electoral preparations for the upcoming elections.

Albanian elections will not follow international democratic standards until the political parties trust the electoral administration, including the standing Central Election Commission, to be working autonomously and independently. But since the parties do not allow these structures to be independent, elections will continue to be flawed, disturbed and only partly democratic.

Interested in more electoral analyses from the region? Baltic Worlds has a standing special section

Advertisements

Elena Ferrante: om makten över sitt eget liv

Det är lätt att ha åsikter om Italien. Att ta sig för pannan när Berlusconi blir omvald. Eller utbytt mot en precis lika hal Renzi. Att göra sig lustig över att ”ungdomarna” flyttar hemifrån när de fyllt 40. Förfasa sig över oordningen och stöket. Det är desto svårare att förstå varför det ser ut som det gör.

En svensk, uppvuxen med det trygga sociala skyddsnätet och Folkhemmets i sammanhanget jordnära politiker kan svårligen begripa klientelismens tentakler, fattigdomens svåra val, livet i skuggan av Camorran, den politiska fanatismens konsekvenser. Men för den som vill försöka förstå i alla fall delar av det italienska samhället finns Elena Ferrantes briljanta romansvit ”Min fantastiska Väninna”.

Böckerna handlar, som många vid det här laget vet, om Elena Greco, bokens berättarjag, och Lila Cerullo, hennes identitetsskapande andre. Böckerna börjar i nutid, då Elena får veta att Lila försvunnit spårlöst. Precis som hon sagt att hon ville göra. Vad har hänt?

Elena är uppenbarligen starkt fascinerad av sin barndomsvän Lila, och trots att hon lovat att aldrig omnämna henne i sina böcker, kan Elena inte låta bli. När Lilas son ringer och berättar att hans mamma är borta kan Elena inte hålla sig. Hon måste skriva om deras förhållande och liv. Lila, den vassa, skarpa, målmedvetna flickan som opponerar sig mot allt och sporrar Elena, den naiva, godtrogna, och lite räddhågsna, till att bli bäst i klassen, till att ta sig an sina drömmar, till att ”bli någon”, tjäna egna pengar och ta sig ur fattigdomen, våldet och männens maktstrukturer. Medan Lila själv blir kvar i sina barndomskvarter, i familjerelationerna, bland camorrans tentakler, i den neapolitanska till och från kvävnade mentaliteten, där hon försöker ”ordna upp” det hon anser vara fel: hennes brors vilja att bli rik snabbt, att gamla oförrätter styr dagens liv, att arbetare inte får anständiga vilkor, hennes egen mentala hälsa, våldet och männens maktstrukturer.

Åsikterna om och tolkningarna av Ferrantes böcker går isär, vilket inte är så konstigt: de tar upp en rad komplexa problem på ett fantastiskt lättsläst vis. Många har läst dem som feministiska, andra som arbetarlitteratur, eller exempel på kvinnlig vänskap, och nischar in dem i en endimensionell fåra som inte gör böckerna rättvisa. De flesta håller sig till den täta relationen kvinnorna emellan, och ser personliga motiv bakom svåra och ibland oförståeliga beslut och skeenden.

I själva verket tar Ferrante itu med komplexa sociala och socioekonomiska frågor och tecknar tydligt och skarpt en bild av hur ett flertal maktstrukturer håller det italienska samhället stratifierat. Och hur oerhört svårt det är att utmana dessa strukturer. Romanserien är på samma gång skarp samhällskritik och en gripande historia om två kvinnoöden. Och böckerna är en utmärkt nyckel till att förstå dagens Italien med sina djupa kontraster och motsägelsefulla samhälle.

När Elena och Lila är unga koncentreras deras liv på att navigera starka patriarkala strukturer där våldet alltid är ständigt närvarande. Bröder och manliga vänner tar sig an uppgiften att beskydda flickorna från (för pojkarna) ovälkomna blickar och inviter. Vad flickorna själva vill är det ingen som frågar.

Men redan här berör Ferrante även andra, mindre uppenbara maktstrukturer. Den första är klientelistisk: det gäller att bli frökens favorit i skolan, då får man fördelar. Men det kommer gärna med ett pris: fröken har åsikter om vem man umgås med. Kommunister och proletärer är inte bra sällskap för en flicka med läshuvud och potential att gå långt.

Det är också uppenbart att makt och inflytande inte nödvändigtvis innehas genom pengar allena. Pengar i kombination med hållhakar, gärna associerat till våld, är däremot en effektiv metod. Camorran agerar på ett lokalt, personligt plan och nästlar in familjer i deras garn genom att låna ut pengar så folk har råd att klä upp sig till bröllop, så att en butik kan utöka, genom att uppvakta flickor med dyra presenter så att föräldrarna uppmuntrar (för flickan) ovälkomna frierier, genom att ordna fram plats på privat läkarklinik som mystiskt nog inte behöver betalas. Och i sann klientelistisk anda vet folk att om man är fattig och obetydlig är det bra att associera sig med Camorran: man får mäktiga ”vänner” och beskyddare på köpet, även om priset är en dotter bortgift mot sin vilja.

Camorran fungerar även som röstköpare i kvarteret, och även om deras lokala politiska makt kan bara vagt skönjas, så vilar monarkins och fascismens politiska bagage från tiden före det andra världskriget tungt över kvarteren. Var fick Don Achille sina pengar ifrån? Varför är snickaren, som är kommunist, så marginaliserad? Lila blir fascinerad av politik, men Elena tycker det mest är jobbigt när hon vill rota i det som var och överbrygga gamla klyftor och oförrätter. Politik är inte hennes sak, hon är bättre på grekiska glosor och filosofi.

Allt eftersom flickorna växer stöter de på nya glastak att utmana. Medan Lila rör sig i kända kvarter får Elena stipendium och utbildning på ett av italiens bästa universitet. Här stöter hon på minst lika starka, men mindre tydliga utmaningar jämfört med hemma. En fattig neapoletanska på elitskolan är dömd att ses med oblida ögon. Hon har fula kläder, dålig personlig hygien och pratar med en accent som anses ofin och bonnig. Till en början reagerar hon på det enda sätt hon känner till: med oförskämdheter. Men hon lär sig att passa in, att borsta tänderna, att slipa på uttalet. Hon lyckas så väl att hon inleder ett förhållande med Pietro Airota, sonen till en professor och politisk tungviktare.

Men när det är dags att ta examen står det uppenbart att hon har förändrats så radikalt att hennes pappa undivker att prata med henne, rädd att inte förstå vad hon menar. Samtidigt är hon inte direkt välkommen i de bildade kretsarna heller, i alla fall inte till en början: hennes pojkväns akademiska, politiskt välbesuttna familj ser henne först med oblida ögon innan de tar henne till sig och försöker forma henne efter deras ideal. Men det spelar ingen rol att hon är på okänt territorium: Elena måste bort från Neapel, och det enda sättet är genom äktenskap. Lila å andra sidan försöker bygga nya relationer i kvarteret och utmana Camorran genom att gifta sig med ägaren till charkuteriaffären. Hon hoppas på att kunna lägga fundamenten till en ny era, men inser obehagligt tidigt att affärsband och samhällskitt är starka och att hon själv blivit en handelsvara. Just det hon ville motverka.

Båda äktenskapen är personliga katastrofer. Lila blir misshandlad redan på bröllopsnatten, medan Elena kvävs av livet som hemmafru. Båda får knuffen att ta sig ur sin situation genom Elenas barndomskärlek Nino Sarratore. Lila först, genom en passionerad affär. Elena några år senare när han söker upp henne i hemmet och inleder en affär även med henne.

Lila hamnar ur askan i elden och tvingas slita hårt för brödfödan. Hon slåss mot kylan, sexuella ofredanden och den undermåliga lönen på en charkuterifabrik vars ägare hon haft lättjefulla dagar tillsammans med på Ischia något år tidigare. Kontrasten mellan den rike unge universitetsstudenten på semester och fabriksägaren i arbete kunde inte bli skarpare. Ingen blir förvånad eller förfasad, sådana är tingens ordning: affärer är smutsiga även om man är ung och snygg. Lila försöker i vanlig ordning att ändra på tingens natur, och organiserar sina kommunistiska vänner i en kamp mot fabriksledningen. En kamp som bara kan ta ände med förskräckelse. Här anar vi 1970-talets politiska terrorister som plågade Italien, men också att kommunisterna är starkt stratifierade själva. Elenas intellektuella vänsterkompisar skanderar om revolution på universitetet i Milano (i relativ trygghet), medan arbetarkillarna slåss för sina liv på fabrikerna i Neapels utkanter.

Elena å andra sidan lär sig att den tidigare stöttande svärmodern, som hjälpt henne att komma igång med sitt skrivande och publicera en bok, inte bara drar undan sitt stöd, utan även aktivt motverkar henne efter att Elena lämnat sin man. Meriter väger lätt även i den intellektuella världen, kontakter och vänskapsband betyder allt. Har man en beskyddare gör man klokast i att hålla sig till denne, även om man får göra personliga uppoffringar. Ensam är sannerligen inte stark.

Men båda kvinnorna lyckas att med mycket möda vända sina liv. Lilas skarpa hjärna blommar upp tillsammans med hennes barndomsvän och sambo och de bygger upp ett företag som blir uppköpta av IBM. Elena blir publicerad trots svärmoderns illvilja och hamnar under Ninos beskydd som hans älskarinna. Men en dag inser Elena att allt hon tidigare gjort i livet har varit för att leva upp till andras förväntningar och att lära sig vad andra, det vill säga män, tyckt vara viktigt, intellektuellt och bildat. Hon ser helt plötsligt tydligt hur hon blivit utnyttjad av Nino i ett politiskt, klientelistiskt spel, där han använt sig av henne för att göra politisk karriär. Hon inser även att hon lärt sig spela efter männens regler, och att det är hög tid att slå sig helt fri. Priset är högt: man utmanar inte politisk, intellektuell, och strukturell makt utan konsekvenser. Även Lila får erfara på värsta tänkbara sätt att man inte sätter sig upp mot männen, mot Camorran, mot den rådande ordningen.

Ferrante undviker att tycka åt sina läsare, och avstår från att ge en sensmoral. Men lärdomarna är ändock så tydliga. Att växa upp som barn till arbetare betyder väldigt ofta att utbildning är bortom ens horisonter. Många förstår inte ens vitsen med mer än det absolut nödvändiga, och en ansenlig mängd vuxna italienare har knappt ens fem års skolgång i bagaget. Idag. Det här ger en god grogrund åt de populister vi sett vid makten i Italien de senaste åren.

Politiken på lokal och nationell nivå är ofta köpt på något sätt. Det är inte nödvändigtvis camorran som förmedlar rösterna, men partiernas makt över befolkningen är ansenlig. Det är de som distribuerar jobb och affärsmöjligheter. Och vill man göra politisk karriär gör man bäst i att associera sig till rätt sorts personer: läraren, bankirdottern, sonen till en partihöjdare. Detsamma gäller om man vill vara säker på att lyckas även inom intellektuella områden. Att ha rätt efternamn öppnar dörrar både inom akademin, publicistvärlden och i övrigt. Samma dörrar kan stängas i ansiktet om man uppfattas som illojal eller att ha bytt beskyddare.

Kvinnor har på alla sätt en brantare uppförsbacke och fler och lägre glastak än deras bröder, och detta gäller inom alla samhällsnivåer. Men de är långt ifrån oövervinnerliga. Italien är fullt med Elena Greco som pluggat hårt, med Lila Cerullo som startat eget framgångsrikt företag. Men Italien är också fullt av Lila på fabriken och Elena som skiljt sig för att kunna stå på egna ben. Framför allt är Italien fullt av Nino Sarratore som klättrat näst intill över lik för att nå politisk makt. Och han är ovillig att göra sig av med den, att uppröra rådande maktstrukturer, för han vet att fallet kan vara oerhört ograciöst, även in i fängelse på obestämd tid, särskilt om han kommer från en enkel bakgrund. En Airota, å andra sidan, faller (nästan) alltid på fötterna, redo att resa sig och borsta av dammet inför nästa batalj.

Det är bara om man ser dessa komplexa nätverk och maktstrukturer som man kan börja förstå hur maffiabossar kan ”saknas” under 25 år och hittas i sin egen hemstad, hur en populist som Beppe Grillo får sådan medvind, och varför sådant som borde fungera väl inte gör det. Man slutar fnissa och ser utmaningen. Italien är fullt av människor som sliter hårt och ärligt, utan dem vore landet i väldigt mycket värre skick. Men de finner sig i kvicksand som är lättare att ta sig igenom om man inte rör på sig för mycket. Precis som Lila och Elena fått erfara.

Montenegro: divisive elections and no government in sight

The Montenegrin democracy seems to be stuck between a rock and a hard place. The parliamentary elections on 16 October 2016 have highlighted longstanding political tensions and difficulties and put them in broad daylight, and the message for the Montenegrin democracy is indeed a difficult one. And the results confirm it.

One month after the elections, there is still no government, and the Parliament was constituted on 7th of November without the opposition, which does not recognise the results.

To highlight the tensions between the two main political blocks, the Prime Minister claims to have been the target of an attempted coup on election day, where the pro-Russian and pro-Serbian opposition would have orchestrated the plot and engaged Serbian and Russian citizens to carry it out.

The campaign was largely portrayed along two lines: first that the government under Prime Minister Djukanovic stands for the pro-EU and pro-NATO path towards a bright future, and that the opposition is backed by Russia, and the opposition’s claim that the government is corrupt and abusing its power. Both sides have credible arguments and the combination of them paints an ugly picture.

Given the accusations against the Prime Minister of involvement in organised crime, corruption and abuse of power, in combination with an opposition actively advocating closer ties with Russia rather than the EU and in particular NATO, the question is whether any of the options available is willing to actively strengthen democracy, rule of law and separation of powers.

The results

2016 was a rather turbulent year for Montenegrin politics, when four new parties were born out of the already existing ones, and MPs changing allegiance within the Palriament,which makes direct comparison of electoral results somewhat difficult. To complicate the comparison, also coalitions have changed. But nevertheless, the results are as follows, with incomplete figures from 2014 to give a broader picture:

Party Results 2016 Mandates Results 2012 Difference
Democratic Party of Socialists of Montenegro, (DPS) 41.41 36 33 +3
Democratic Front (DF) (Coalition) 20.32 18 20 -2
Ključ (Coalition) 11.05 9 Not present 0
Democratic Montenegro (DCG) 10.8 8 Not present (new party) 0
Social Democratic Party of Montenegro (SDP) 5.23 4 6 -2
Social Democrats of Montenegro (SD) 3.26 2 Not present (new party)  
Bosniak Party (BS) 3.16 2 3 -1
Albanians Decisively (AO) (Coalition) 1.27 1 Not present 0
Croatian Civic Initiative (HGI) 0.47 1 1 0

 

The Parliament has 81 seats, with a threshold of 3%. Minority parties covering more than 15% of the population have a threshold of 0.7%, except from Croats, which have a lower limit of 0.3%.

The ruling DPS won an ambiguous victory, and needs to seek a coalition partner to secure a majority. It has long been in coalition with the SDP, which won 4 seats. That is not enough to form a government, even if the SD would be willing to enter into coalition with the DPS again.

The opposition, on the other hand, is seemingly too shattered to get together and form a new government and to reach its long standing goal of ousting Mr Djukanovic. Internal splits and new party creations have not helped the opposition to unite, not even the parties which carry largely the same agenda.

As such, it may take considerable time before a government is formed. In fact, the negotiations are discreet and have not created much rumour.

The long reign of Milo Djukanovic

Milo Djukanovic has been in power since the first multiparty elections in 1991, either as prime Minister (1991-1998, 2002-2006, 2008-2010, and 2012 to present) or as President (1998-2002) apart from two periods of retirement between 2006-2008 and 2010-2012. As such, he and his party DPS have been the backbone of Montenegrin power for over 25 years. In fact, given that Mr Djukanovic started his political career in the Montenegrin communist party, and that DPS is a splinter from the Communist party, the country has not seen a transition of power from former communists to another political party.

He has proven to be a political chameleon, moving from being a part of the Communist party and even a close ally of Slobodan Milosevic in the late 1980’s, to becoming a Montenegrin nationalist and pro-independence advocate. He is also behind the Montenegrin EU application and opening membership negotiations, and as late as in 2015 Montenegro was invited by NATO to become members, which he advocates.

Allegations of corruption, electoral fraud and abuse of power

As such it is excusable to believe that he would be an advocate of deeper democratic reforms and protector of the rule of law, given that these are prerequisites for EU and NATO membership and corner stones of a modern state seeking international legitimacy. But Montenegro demonstrates serious problems with these aspects, where Freedom House reports that “abuse of power, misuse of public resources for party purposes, and excessive employment within the public administration remain common issues.”

Mr Djukanoviv has long been accused of being involved in, or at least associated with, organised crime, in particular cigarette smuggling , and he was even investigated by Italian prosecutors at one point in time but the investigations could not proceed due to his immunity as the then Prime Minister of Montenegro.

These are heavy allegations indeed, and the allegations continue to follow him. As such, he is a divisive figure in Montenegro, although seen with some respect for his achievements during his reign.

Given these allegations against Mr Djukanovic and his rule, it is natural that the opposition has focused its campaign on corruption, abuse of power and electoral fraud. In September 2015 the opposition alliance Democratic Front (DF) initiated protests against the government claiming that the government did not enjoy the legitimacy to organise free and fair elections, accusing the Prime Minister of electoral fraud and misuse of state funds for party political purposes. After some weeks of protests, the Police met the demonstrators with tear gas. As the situation turn violent, people got injured, including opposition politicians.

The demonstrations continued well into late winter, and the immediate crisis ended with an agreement between the government and the opposition where a number of ministers were replace with opposition figures. The aim was to break some of the power and direct control over key aspects of the state and the organisation of the elections.

The opposition and ties to Russia

Djukanovic on the other hand, claimed that the protests were in fact orchestrated by Russia with the goal to derail the Montenegrin NATO bid. The opposition is in fact to a large extent set up by a number of pro-Russian, pro-Serbian parties which are strongly opposing a future NATO membership.

Both being Slav and Orthodox countries, Russia and Montenegro have held tight ties up until recently. Hundreds of thousands of Russians make Montenegro their holiday destination each year, and as many as 30% of Montenegrin companies are Russian owned. As such, Russian interests and influences in Montenegro have been relatively strong.

However, Montenegro joined sanctions against Russia over the crisis in Ukraine, a move which has cooled down the relationship. It deteriorated further as NATO invited Montenegro to join the Alliance, a move which may be seen as more geopolitical than actually driven by common values and interests.

But nevertheless, Russia is trying to keep relations close, and has been courting the opposition parties actively during the spring.

The pro-Russian camp in Montenegro is also pro-Serbian, which means that it opposed national independence and would have preferred to remain in state union with Serbia after the referendum on independence in 2006. In fact, about 30% of the inhabitants in Montenegro identify themselves as Serbs, and almost 45% declare that they speak Serbian. They tend to side with Serbian nationalists on a number of issues, including on EU and in particular NATO membership, and relations to Russia.

The deal

The demonstrations were only one part of the protests. The biggest opposition party (which is in effect a coalition of parties), the Democratic Front (DF) boycotted Parliament between October 2015 and May 2016,and this only ended when the opposition and government came to an agreement on the division of power and how to proceed with the elections. The deal, which had been facilitated by the EU, meant that four ministers and one deputy prime minister were to be allocated to the opposition parties.

The ministries affected were the Ministry of Interior, Ministry of Finance, Ministry of Agriculture and Rural Development, and Ministry of Labour and Social Welfare. In addition, a new speaker of Parliament was elected and a set of committees monitoring the electoral process were set up. The deal was signed by the governing DPS and its junior partner Social Democrat Party (SDP), plus the opposition parties Demos, URA Civic Movement, the Bosniak Party and the Social Democrats. The DF, which started the protests, did not sign.

New parties and splits

It should be noticed that both Demos and URA Civic Moment are two brand new parties, where Demos is the new creation of the former leader of DF who left that party in 2015 to set up Demos, and URA which is led by a former SDP leader. In fact, 2015 was the year when four new parties were born in Montenegro through the splitting of existing parties.

Although nothing strange in the Balkans, the phenomenon was, somewhat ironically, labelled the “Gemino spell” after a spell in Harry Potter where things double when touched, creating “dozens of parties which are indistinguishable copies of one another.”

Such moves do not help strengthening the opposition, but are rather signs of the personalised aspects of politics, where disagreements are met by split rather than programmatic debate within the party. The result is, however, that the opposition parties that started the protests and demonstrations did not sign the deal. Indeed, they also refuse to recognise the electoral results.

The elections

Election day was generally calm and orderly, and voting was overall smooth, according to international observers. The opposition, however, highlighted a number of incidents which they denounced to the court. In addition to these accusations, there were a handful of returning difficulties, which international observers continue to point out: the electoral list is contested, media is biased and keep a low level of quality, and party funding is far from transparent.

First, the electoral list is a typical matter of concern in many countries, and also in Montenegro there are allegations of duplications, dead persons still on the list, etc. In fact, the list contained 528,817 persons in a country with an estimation of 622,218 inhabitants according to official statistics, leaving 85% of the population as eligible voters. As the opposition claims that this number is too high, an electronic system to clean up the list has been developed and put in use. However, when the Minister of Interior, coming from the opposition, needed to sign the list, he refused to do so arguing that it had not been properly cleaned from false entries. Eventually, a solution was found as a secretary signed it, but the doubt of the accuracy remains.

Second, the Montenegrin media is divided along political lines, and far from free and open, leaving it difficult for the population to make an informed choice. Government officials show “blatant favouritism” towards certain media outlets, and journalists, not only independent such, face “threats, attacks, and vandalism of their property”, leading to self-censorship and editorials being everything but independent. This puts Montenegro as number 106 out of 180 in the Press Freedom Index, and affects the possibility for the electorate to get a broad and in depth analysis of the choices available, hampering the free choice.

Thirdly, the funding of political party is far from transparent. The ODIHR election monitoring mission writes that “All campaign finance transactions must be carried out through a specially designated bank account[…]. Some parties opened campaign accounts late or reported little or no donations”. At the same time, the EU points out that “There has been no political follow-up to the alleged abuse of public funds for party political purposes” underlining the international concerns on this issue.

At the bottom of these concerns lie worries about where the parties get their funding from, and how they use it. The “Audio recording affair” which broke in 2013 show that the governing Democratic Party of Socialists offer jobs and loans to party donors and supporters.  At the same time the government accuse parts of the opposition to receive funds from Russia, which is indeed illegal as foreign funding is prohibited by law.

The lack of transparency regarding party funding is deeply worrying, in particular in combination with the severe accusations form both political sides, and international worries in addition. It casts a shadow over the level of separation between party and state, and the level of political corruption in the country. A shadow which has been better defined and more evident during the electoral campaign and the aftermath of the elections. The Montenegrin democracy is indeed caught between a rock and a hard place.