Elena Ferrante: om makten över sitt eget liv

Det är lätt att ha åsikter om Italien. Att ta sig för pannan när Berlusconi blir omvald. Eller utbytt mot en precis lika hal Renzi. Att göra sig lustig över att ”ungdomarna” flyttar hemifrån när de fyllt 40. Förfasa sig över oordningen och stöket. Det är desto svårare att förstå varför det ser ut som det gör.

En svensk, uppvuxen med det trygga sociala skyddsnätet och Folkhemmets i sammanhanget jordnära politiker kan svårligen begripa klientelismens tentakler, fattigdomens svåra val, livet i skuggan av Camorran, den politiska fanatismens konsekvenser. Men för den som vill försöka förstå i alla fall delar av det italienska samhället finns Elena Ferrantes briljanta romansvit ”Min fantastiska Väninna”.

Böckerna handlar, som många vid det här laget vet, om Elena Greco, bokens berättarjag, och Lila Cerullo, hennes identitetsskapande andre. Böckerna börjar i nutid, då Elena får veta att Lila försvunnit spårlöst. Precis som hon sagt att hon ville göra. Vad har hänt?

Elena är uppenbarligen starkt fascinerad av sin barndomsvän Lila, och trots att hon lovat att aldrig omnämna henne i sina böcker, kan Elena inte låta bli. När Lilas son ringer och berättar att hans mamma är borta kan Elena inte hålla sig. Hon måste skriva om deras förhållande och liv. Lila, den vassa, skarpa, målmedvetna flickan som opponerar sig mot allt och sporrar Elena, den naiva, godtrogna, och lite räddhågsna, till att bli bäst i klassen, till att ta sig an sina drömmar, till att ”bli någon”, tjäna egna pengar och ta sig ur fattigdomen, våldet och männens maktstrukturer. Medan Lila själv blir kvar i sina barndomskvarter, i familjerelationerna, bland camorrans tentakler, i den neapolitanska till och från kvävnade mentaliteten, där hon försöker ”ordna upp” det hon anser vara fel: hennes brors vilja att bli rik snabbt, att gamla oförrätter styr dagens liv, att arbetare inte får anständiga vilkor, hennes egen mentala hälsa, våldet och männens maktstrukturer.

Åsikterna om och tolkningarna av Ferrantes böcker går isär, vilket inte är så konstigt: de tar upp en rad komplexa problem på ett fantastiskt lättsläst vis. Många har läst dem som feministiska, andra som arbetarlitteratur, eller exempel på kvinnlig vänskap, och nischar in dem i en endimensionell fåra som inte gör böckerna rättvisa. De flesta håller sig till den täta relationen kvinnorna emellan, och ser personliga motiv bakom svåra och ibland oförståeliga beslut och skeenden.

I själva verket tar Ferrante itu med komplexa sociala och socioekonomiska frågor och tecknar tydligt och skarpt en bild av hur ett flertal maktstrukturer håller det italienska samhället stratifierat. Och hur oerhört svårt det är att utmana dessa strukturer. Romanserien är på samma gång skarp samhällskritik och en gripande historia om två kvinnoöden. Och böckerna är en utmärkt nyckel till att förstå dagens Italien med sina djupa kontraster och motsägelsefulla samhälle.

När Elena och Lila är unga koncentreras deras liv på att navigera starka patriarkala strukturer där våldet alltid är ständigt närvarande. Bröder och manliga vänner tar sig an uppgiften att beskydda flickorna från (för pojkarna) ovälkomna blickar och inviter. Vad flickorna själva vill är det ingen som frågar.

Men redan här berör Ferrante även andra, mindre uppenbara maktstrukturer. Den första är klientelistisk: det gäller att bli frökens favorit i skolan, då får man fördelar. Men det kommer gärna med ett pris: fröken har åsikter om vem man umgås med. Kommunister och proletärer är inte bra sällskap för en flicka med läshuvud och potential att gå långt.

Det är också uppenbart att makt och inflytande inte nödvändigtvis innehas genom pengar allena. Pengar i kombination med hållhakar, gärna associerat till våld, är däremot en effektiv metod. Camorran agerar på ett lokalt, personligt plan och nästlar in familjer i deras garn genom att låna ut pengar så folk har råd att klä upp sig till bröllop, så att en butik kan utöka, genom att uppvakta flickor med dyra presenter så att föräldrarna uppmuntrar (för flickan) ovälkomna frierier, genom att ordna fram plats på privat läkarklinik som mystiskt nog inte behöver betalas. Och i sann klientelistisk anda vet folk att om man är fattig och obetydlig är det bra att associera sig med Camorran: man får mäktiga ”vänner” och beskyddare på köpet, även om priset är en dotter bortgift mot sin vilja.

Camorran fungerar även som röstköpare i kvarteret, och även om deras lokala politiska makt kan bara vagt skönjas, så vilar monarkins och fascismens politiska bagage från tiden före det andra världskriget tungt över kvarteren. Var fick Don Achille sina pengar ifrån? Varför är snickaren, som är kommunist, så marginaliserad? Lila blir fascinerad av politik, men Elena tycker det mest är jobbigt när hon vill rota i det som var och överbrygga gamla klyftor och oförrätter. Politik är inte hennes sak, hon är bättre på grekiska glosor och filosofi.

Allt eftersom flickorna växer stöter de på nya glastak att utmana. Medan Lila rör sig i kända kvarter får Elena stipendium och utbildning på ett av italiens bästa universitet. Här stöter hon på minst lika starka, men mindre tydliga utmaningar jämfört med hemma. En fattig neapoletanska på elitskolan är dömd att ses med oblida ögon. Hon har fula kläder, dålig personlig hygien och pratar med en accent som anses ofin och bonnig. Till en början reagerar hon på det enda sätt hon känner till: med oförskämdheter. Men hon lär sig att passa in, att borsta tänderna, att slipa på uttalet. Hon lyckas så väl att hon inleder ett förhållande med Pietro Airota, sonen till en professor och politisk tungviktare.

Men när det är dags att ta examen står det uppenbart att hon har förändrats så radikalt att hennes pappa undivker att prata med henne, rädd att inte förstå vad hon menar. Samtidigt är hon inte direkt välkommen i de bildade kretsarna heller, i alla fall inte till en början: hennes pojkväns akademiska, politiskt välbesuttna familj ser henne först med oblida ögon innan de tar henne till sig och försöker forma henne efter deras ideal. Men det spelar ingen rol att hon är på okänt territorium: Elena måste bort från Neapel, och det enda sättet är genom äktenskap. Lila å andra sidan försöker bygga nya relationer i kvarteret och utmana Camorran genom att gifta sig med ägaren till charkuteriaffären. Hon hoppas på att kunna lägga fundamenten till en ny era, men inser obehagligt tidigt att affärsband och samhällskitt är starka och att hon själv blivit en handelsvara. Just det hon ville motverka.

Båda äktenskapen är personliga katastrofer. Lila blir misshandlad redan på bröllopsnatten, medan Elena kvävs av livet som hemmafru. Båda får knuffen att ta sig ur sin situation genom Elenas barndomskärlek Nino Sarratore. Lila först, genom en passionerad affär. Elena några år senare när han söker upp henne i hemmet och inleder en affär även med henne.

Lila hamnar ur askan i elden och tvingas slita hårt för brödfödan. Hon slåss mot kylan, sexuella ofredanden och den undermåliga lönen på en charkuterifabrik vars ägare hon haft lättjefulla dagar tillsammans med på Ischia något år tidigare. Kontrasten mellan den rike unge universitetsstudenten på semester och fabriksägaren i arbete kunde inte bli skarpare. Ingen blir förvånad eller förfasad, sådana är tingens ordning: affärer är smutsiga även om man är ung och snygg. Lila försöker i vanlig ordning att ändra på tingens natur, och organiserar sina kommunistiska vänner i en kamp mot fabriksledningen. En kamp som bara kan ta ände med förskräckelse. Här anar vi 1970-talets politiska terrorister som plågade Italien, men också att kommunisterna är starkt stratifierade själva. Elenas intellektuella vänsterkompisar skanderar om revolution på universitetet i Milano (i relativ trygghet), medan arbetarkillarna slåss för sina liv på fabrikerna i Neapels utkanter.

Elena å andra sidan lär sig att den tidigare stöttande svärmodern, som hjälpt henne att komma igång med sitt skrivande och publicera en bok, inte bara drar undan sitt stöd, utan även aktivt motverkar henne efter att Elena lämnat sin man. Meriter väger lätt även i den intellektuella världen, kontakter och vänskapsband betyder allt. Har man en beskyddare gör man klokast i att hålla sig till denne, även om man får göra personliga uppoffringar. Ensam är sannerligen inte stark.

Men båda kvinnorna lyckas att med mycket möda vända sina liv. Lilas skarpa hjärna blommar upp tillsammans med hennes barndomsvän och sambo och de bygger upp ett företag som blir uppköpta av IBM. Elena blir publicerad trots svärmoderns illvilja och hamnar under Ninos beskydd som hans älskarinna. Men en dag inser Elena att allt hon tidigare gjort i livet har varit för att leva upp till andras förväntningar och att lära sig vad andra, det vill säga män, tyckt vara viktigt, intellektuellt och bildat. Hon ser helt plötsligt tydligt hur hon blivit utnyttjad av Nino i ett politiskt, klientelistiskt spel, där han använt sig av henne för att göra politisk karriär. Hon inser även att hon lärt sig spela efter männens regler, och att det är hög tid att slå sig helt fri. Priset är högt: man utmanar inte politisk, intellektuell, och strukturell makt utan konsekvenser. Även Lila får erfara på värsta tänkbara sätt att man inte sätter sig upp mot männen, mot Camorran, mot den rådande ordningen.

Ferrante undviker att tycka åt sina läsare, och avstår från att ge en sensmoral. Men lärdomarna är ändock så tydliga. Att växa upp som barn till arbetare betyder väldigt ofta att utbildning är bortom ens horisonter. Många förstår inte ens vitsen med mer än det absolut nödvändiga, och en ansenlig mängd vuxna italienare har knappt ens fem års skolgång i bagaget. Idag. Det här ger en god grogrund åt de populister vi sett vid makten i Italien de senaste åren.

Politiken på lokal och nationell nivå är ofta köpt på något sätt. Det är inte nödvändigtvis camorran som förmedlar rösterna, men partiernas makt över befolkningen är ansenlig. Det är de som distribuerar jobb och affärsmöjligheter. Och vill man göra politisk karriär gör man bäst i att associera sig till rätt sorts personer: läraren, bankirdottern, sonen till en partihöjdare. Detsamma gäller om man vill vara säker på att lyckas även inom intellektuella områden. Att ha rätt efternamn öppnar dörrar både inom akademin, publicistvärlden och i övrigt. Samma dörrar kan stängas i ansiktet om man uppfattas som illojal eller att ha bytt beskyddare.

Kvinnor har på alla sätt en brantare uppförsbacke och fler och lägre glastak än deras bröder, och detta gäller inom alla samhällsnivåer. Men de är långt ifrån oövervinnerliga. Italien är fullt med Elena Greco som pluggat hårt, med Lila Cerullo som startat eget framgångsrikt företag. Men Italien är också fullt av Lila på fabriken och Elena som skiljt sig för att kunna stå på egna ben. Framför allt är Italien fullt av Nino Sarratore som klättrat näst intill över lik för att nå politisk makt. Och han är ovillig att göra sig av med den, att uppröra rådande maktstrukturer, för han vet att fallet kan vara oerhört ograciöst, även in i fängelse på obestämd tid, särskilt om han kommer från en enkel bakgrund. En Airota, å andra sidan, faller (nästan) alltid på fötterna, redo att resa sig och borsta av dammet inför nästa batalj.

Det är bara om man ser dessa komplexa nätverk och maktstrukturer som man kan börja förstå hur maffiabossar kan ”saknas” under 25 år och hittas i sin egen hemstad, hur en populist som Beppe Grillo får sådan medvind, och varför sådant som borde fungera väl inte gör det. Man slutar fnissa och ser utmaningen. Italien är fullt av människor som sliter hårt och ärligt, utan dem vore landet i väldigt mycket värre skick. Men de finner sig i kvicksand som är lättare att ta sig igenom om man inte rör på sig för mycket. Precis som Lila och Elena fått erfara.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s